ingen bra början
2008 har börjat, 10 dagar har gått och ska jag vara ärlig så har det inte varit den bästa starten! Om det sen beror på att jag avslutade året med någon kombinerad förkylning/influensa, januarideppen eller om det är något annat vet jag inte. Jag har bara fått extremt kort tålamod, jag är lättretad, attackerar när jag får kritik istället för att lyssna och är så rastlös att det kliar i fingrarna. Det skulle kanske kunna vara så att andra skulle kalla mig för bitch, jag vet inte, men det är nog nästan den bästa beskrivningen.
Men å andra sidan, blir jag verkligen en bitch för att jag inte accepterar att vara den som folk tar för givet eller att det är mig man kan lämpa det tråkiga på? Finns jag på den här planeten för att göra andras skitgöra, för att få sopa upp smulorna eller för att bara ha till hands när det passar? Eh, nej. Det gör jag inte.
Men eftersom jag varit så jävla snäll, låtit folk köra med mig och viljat vara till lags istället för att se till vad jag mår bäst av eller vad jag faktiskt vill göra så får jag ju faktiskt skylla mig själv. Det är ingen som ber mig vara snäll.. Men jag är alltså snällare mot andra än jag är mot mig själv. Det är jättelätt att säga att "det är ingen annan än du som ser om ditt hus", men det ska ju betyda något också!
Och visst, det kanske inte är höjden av snällhet att väsa åt tanterna som står i vägen i rulltrappan, eller putta till idioten brevid som bara går utan att se sig för. Men mitt allmäntillstånd just nu är sånt att toleransnivån är väldigt, väldigt låg. Och då är det den som står närmast (eller ivägen) som får sig en känga. Jag är alltså ibland redo att sätta upp en spetsig sko i rumpan på gubbhelvetet som står framför mjökdisken lite för länge. Inte helt normalt, jag vet!
Så, även om jag inte är den som högt och tydligt sätter ner foten och stampar ifrån, så börjar jag nu lite försiktigt sätta stopp. Stopp på skitgörat. Stopp på krav som ställs från höger och vänster som jag inte köper. Stopp för att hela tiden göra saker åt andra, utan att ens fundera på mitt eget välbefinnande. Och det är just för att jag inte ska åka fast för misshandel i tunnelbanespärren (jag skulle aldrig göra något konkret, men det kanske inte är så bra för hjärtat att bli så arg..) Men, jag är ju en servicemänniska. Jag gillar att hjälpa. Jag gillar att ställa upp, få andra glada och nöjda. Men, inte på bekostnad av mitt välbefinnande (tid, energi, intresse). Så så är det.
Fan, jag låter som en häxa. Jag vet, självinsikt är bra, första steget till självhjälp eller nått. En helg med lite lugn och ro, det är nog precis vad jag behöver.
