Låg.
Häromdagen talade nån på tv (kommer inte ihåg var) om vårdepressioner och att dessa är ganska vanligt förekommande. Jag gillar ju våren, det är vackert och kylan försvinner men jag blir alltid låg, av någon anledning. På hösten kan man ju på nått sätt
förstå det, det blir kallt, mörkt och murrigt, men den delen har jag inget problem med. Våren däremot.
Kanske hänger det ihop med ett rasande tempo som börjar nångång vid Valborg och fortsätter till skolavslutningen. Kanske är det separationsångesten i mig som kickar in eftersom det så många gånger innebär ett avslut (i år mer än nånsin faktiskt!)
Men oavsett vilket, jag inser att jag inte mår särskilt bra just nu. Jag känner mig onödig och oviktig. Som någon som mest ska fixa markservicen men som utöver det inte spelar så stor roll. Å andra sidan är det kanske roddandet med barnen som får mig
att inte gräva ner mig i en grop nånstans (alternativ fly landet på obestämd tid, för det känns just nu extremt lockande!)
Jag vet inte riktigt hur jag ska vända det här. Om jag kan på egen hand eller om det bara är att bita ihop och kämpa vidare. Vilket ju är det är jag gör i vanliga fall. Jag vet inte vad jag behöver heller. Många jag vet inte. Men jag vet att
uppgivenheten, närheten till tårar och en viss känsla av obetydlighet troligtvis spelar stor roll. Och att det inte är så jag vill känna.
Inser att det här blev väldigt öppet och naket. Well, ibland är livet upp och ner. Bättre att prata om det kanske än att bara lägga locket på. 😔
