Att gå vidare..
Jag har hela livet haft någon form av separationsångest, på ett eller annat sätt. En ganska otrevlig vana om jag ska vara ärlig. Och jobbig. Det har yttrat sig på så många sätt, vemod när man efter en veckas semester ska lämna hotellrum, svårigheter att faktiskt lämna den där förskolan man höjt till skyarna, lägenheten man skapat minnen i, kollegor och jobb man kommer sakna. Det jag aldrig tänker på är att se det som en erfarenhet som jag håller med mig. Och att mycket kan blir bättre.
Som nästa hotellrum, som kanske är ännu bättre, förskolan som kanske inte var världens bästa, lägenheten man förvisso trivdes i men behövde mer yta i eller jobbet som man egentligen inte trivts med och kollegorna som var bra, men ändå finns kvar, OM de är så bra.
Jag måste börja tänka om. Släppa sånt som tar energi, som jag blir ledsen av och som faktiskt kan bli så mycket bättre om jag inte har dem. Men det är ett jättesteg! Att lämna jobbet när det bara tar energi från mig. Att inse att jag inte "sviker" bilen när jag säljer den (nej, jag vet, bilar har inga känslor. Eller?) Eller att kompisen som ändå inte vill hänga gjort det valet och då kommer det inget bättre av att jag inte fattar det.
Jag ska försöka leva mer i nuet. Med människor jag tycker om (och som tycker om mig), med saker jag tycker om att göra och som ger mig energi. Jag är less på att jagas av nån form av "jag borde". För det enda jag borde är att se till att mina barn mår bra och att jag mår bra. Jag har övat på att säga nej den här hösten. Det går ganska bra. Nu ska jag öva på att släppa taget. Det ska också gå bra.
Jag skulle vilja bli bättre på att säga "fuck you". Det är jag inte. Men jag skyller på att jag är uppfostrad med att empati är viktigt och att man ska bry sig om sina medmänniskor. MEN man måste bry sig om sig själv också. Det har jag inte gjort. Man behöver kanske
