Risk för depression.
Den här våren har varit jävligt jobbig. På många sätt för oss alla i och med coronan men för egen del så kryddade jag det lite extra med utmaningar deluxe. Förvisso fullt medveten om att det skulle bli just jättetufft och med en kämparglöd men jag trodde
mig också kunna ta det lite lugnt och inte ösa på i 150. Så blev det inte. Det är ständiga utmaningar på jobbet som handlar om hur vi hanterar, eller inte hanterar pandemin. Jag jonglerar känslor, rädslor och engagemang hela tiden och inser nu att jag
börjar bli trött.
Riktigt trött.
Sådär trött att jag känner att sommarsemestern som hägrar helst skulle spenderas i ett soligt land, på en solstol med en bok och paraplydrink. I flera veckor. (Sova i solen är by the way nått av det bästa som finns.) Inser ju närmare sommaren vi
kommer att så blir det troligtvis inte. Det gör att jag redan nu blir lite matt och ledsen. Jag ger lixom upp innan allt börjat. Och det i sin tur gör att jag får svårt att återhämta mig. Alltså kommer jag nu behöva komma fram till hur jag
på ett vettigt sätt ska kunna återhämta mig och få den vila jag behöver i sommar för att ens kunna ta tag i hösten. För just nu känner jag mig rätt utmattad. Kan också vara väderrelaterat för ärligt talat, snö den 13 maj är fan inte ok nånstans!
Å andra sidan inser jag att sommaren alltid skapat lite oro för min del. Det ligger nått och gror hela tiden och i år, i och med att vi inte kan planera något alls gör det ännu lite svårare. Jag blir galen! Och deppig..
